Activist judges
Under sextio- och sjuttiotalen rådde en mycket märklig rättspraxis i Sverige. Mördare dömdes för det mesta till livstids fängelse. Efter en viss tid omvandlade regeringen regelmässigt straffet till femton år. Vid den tiden släpptes rutinmässigt fångarna efter att halva tiden förflutit, och denna princip tillämpades alltså på det av regeringen tidsbestämda straffet.
Ergo: en livstidsdom betydde för de allra flesta ett fängelsestraff på sju år och sex månader.
I takt med att brottsligheten blev ett hetare ämne i skiftet 80/90-tal började fler och fler ifrågasätta det rimliga i detta. Carl Bildts regering noterade stämningsläget och intog en mycket restriktiv linje beträffande tidsbestämning av domar. Halveringsprincipen ändrades så att fångar istället frigavs efter mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av strafftiden.
Men nu håller denna högst rimliga utveckling på att rullas tillbaka. Skälet är att domstolarna på eget bevåg - såvitt jag vet har inte riksdagen föranstaltat om någon ändring i påföljderna - börjat utdöma lindrigare påföljder till även mycket grova mördare.
Det värsta är att de inte begår något formellt fel. Brottsbalken stipulerar mycket riktigt att den som "berövar annan livet dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid". Men sedan Högsta Domstolen fastslagit en dom på tio år för en man som knivhuggit en kvinna över tjugo gånger och även försökt strypa henne har vi plötsligt fått ett farligt och omoraliskt prejudikat på halsen.
Ty med den praxis för frigivning som nu gäller innebär en dom på tio år att mördare ska släppas efter drygt sju år; samma siffra som tidigare. Skillnaden är att antalet mord är högre idag, och att vi därför får leva med att dömda mördare som inte ens hunnit frå gråa hår under fängelsetiden ska springa lösa på gator och torg. Vi är på väg dit i hög fart. Sedan denna dom föll har endast en mördare dömts till livstid, och han dömdes för två mord.
Allt detta sker under minimal folklig debatt och utan något politiskt stöd värt namnet.
För mig är det självklart att tioårsalternativet ska vara ett undantag, förbehållet verkligt speciella situationer. Ett sätt för domstolarna att slippa spärra in en far som slagit ihjäl sitt barns mördare på livstid.
Den uppfattningen behöver naturligtvis inte alla dela, men även den skäggigaste och mest 68-doftande kriminolog måste väl rimligen inse att denna utveckling blir ännu mer barock med tanke på att den pågår parallellt med en generell skärpning av straffen för narkotikabrott.
För så är det ju. Sverige har blivit landet där man får nio års fängelse för smuggling av en jämförelsevis harmlös drog som folk röker frivilligt men bara tre för att stampa ihjäl ett försvarslöst dagisbarn.
Ett samhälles lagar måste i någon mån motsvara medborgarnas värderingar. Säg mig, exakt vem anser att det förstnämnda brottet är värre - för att inte tala om tre gånger värre - än det senare?
Jag är generellt skeptisk till att bakbinda domstolarna med det som i USA kallas mandatory sentences, men om de svenska domstolarna fortsätter att urvattna lagstiftningen kring de grövsta brotten så ser jag faktiskt snart ingen annan utväg.
Ergo: en livstidsdom betydde för de allra flesta ett fängelsestraff på sju år och sex månader.
I takt med att brottsligheten blev ett hetare ämne i skiftet 80/90-tal började fler och fler ifrågasätta det rimliga i detta. Carl Bildts regering noterade stämningsläget och intog en mycket restriktiv linje beträffande tidsbestämning av domar. Halveringsprincipen ändrades så att fångar istället frigavs efter mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av strafftiden.
Men nu håller denna högst rimliga utveckling på att rullas tillbaka. Skälet är att domstolarna på eget bevåg - såvitt jag vet har inte riksdagen föranstaltat om någon ändring i påföljderna - börjat utdöma lindrigare påföljder till även mycket grova mördare.
Det värsta är att de inte begår något formellt fel. Brottsbalken stipulerar mycket riktigt att den som "berövar annan livet dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid". Men sedan Högsta Domstolen fastslagit en dom på tio år för en man som knivhuggit en kvinna över tjugo gånger och även försökt strypa henne har vi plötsligt fått ett farligt och omoraliskt prejudikat på halsen.
Ty med den praxis för frigivning som nu gäller innebär en dom på tio år att mördare ska släppas efter drygt sju år; samma siffra som tidigare. Skillnaden är att antalet mord är högre idag, och att vi därför får leva med att dömda mördare som inte ens hunnit frå gråa hår under fängelsetiden ska springa lösa på gator och torg. Vi är på väg dit i hög fart. Sedan denna dom föll har endast en mördare dömts till livstid, och han dömdes för två mord.
Allt detta sker under minimal folklig debatt och utan något politiskt stöd värt namnet.
För mig är det självklart att tioårsalternativet ska vara ett undantag, förbehållet verkligt speciella situationer. Ett sätt för domstolarna att slippa spärra in en far som slagit ihjäl sitt barns mördare på livstid.
Den uppfattningen behöver naturligtvis inte alla dela, men även den skäggigaste och mest 68-doftande kriminolog måste väl rimligen inse att denna utveckling blir ännu mer barock med tanke på att den pågår parallellt med en generell skärpning av straffen för narkotikabrott.
För så är det ju. Sverige har blivit landet där man får nio års fängelse för smuggling av en jämförelsevis harmlös drog som folk röker frivilligt men bara tre för att stampa ihjäl ett försvarslöst dagisbarn.
Ett samhälles lagar måste i någon mån motsvara medborgarnas värderingar. Säg mig, exakt vem anser att det förstnämnda brottet är värre - för att inte tala om tre gånger värre - än det senare?
Jag är generellt skeptisk till att bakbinda domstolarna med det som i USA kallas mandatory sentences, men om de svenska domstolarna fortsätter att urvattna lagstiftningen kring de grövsta brotten så ser jag faktiskt snart ingen annan utväg.
Etiketter: Brottslighet, Rättspolitik
upplagd av Johan Ingerö
20:54
11 kommentarer:
Snart får man sitta inne längre tid för att ha dräpt en varg. Vad är det för sjuka som grasserar i rättsväsendet?
Jag tror att det mycket handlar om att domarna just nu inte vågar (vill?) flytta sig mot den övre delen av staffskalan, bara för att det förr varit vanligare att vara i botten.
Vad gäller staffet för att stampa ihjäl sitt barn (styv eller "riktigt") tror jag dock att det har att göra med en gammalmodig syn att det som sker inom familjens väggar är familjen.
Det märks om inte annat även på att män som dödat "sina" kvinnor (fru alt. exfru) får lägre straff än tex män som dödar okända män eller kvinnor. Det är väl en rätt tydlig signal det med?!?
Jag tror att det skulle bli bättre om man la in en halvtidssak - som 16 år - för att hjälpa domarna på traven så att dom inte går från 10 år till livstid i ett svep... Då blir det minst 12 år i fängelse med 2/3 principen som inte gäller längre.
"Mandatory minimum" ar en bra losning, da kan inte en domstol halka pa sin logik och doma till misshandel efter ett mord. Brotten blir varre, grovre och fler och domstolar hanger inte med. Over 1 miljon brott per ar med mycket milda domar for det lilla fatal som aker fast. Det maste till mycket hardare straff for alla slags valdsbrott. Risken att nagon aker fast ar numbera mindre an forr, det betyder att repetitions brottslingar gar losa, risken for ett strangt straff ar minimal aven om dom mot formodan aker fast.
Jag tror att felet på rättsväsendet är större än så. Idag går många mördare fria efter att Hovrätten har tagit upp fall, trots att det finns vittnen till mord. Bestialiska mördare får fyra år. Polisen jagar ungar med moped för skitig nummerskyllt som går vidare till domstol. Jag kan sammanfatta rättsläget i Sverige: Silar mygg och sväljer elefanter.
Domarna verkar inom de ramar som det mediala samhället sätter. Få till lite sans och balans i den mediala debatten och du kommer att få se bättre domar. Det är där den stora klyftan mellan vad vanligt folk tycker och vad som får sägas finns.
Varför har ingen har tagit upp den socialistiska aspekten om skillnaden mellan "brott mot samhället" vs "brott mot person"?
Narkotikabrott vs mord i detta fall.
Vilken brottstyp som socialister ser som allvarligast vet vi ju redan.
Varför öht så förvånade? Nu är ju tiden för alla efter-68-utbildade med eller utan skägg, (under 68 dock alltid MED skägg) att hamna på domarpostion med åtföljande inflytande.
Att sen dessutom följa Partiets riktlinjer i i lämpliga frågor är ju ofta karriärbefrämjande.
(Anonym idag, hittade inte pw:t)
Jag tycker att gnället på domstolarna är töntigt. Det är inte deras fel att lagstiftningen ser ut som den gör. Såväl straffbuden och de därtill kopplade strafskalorna, samt reglerna för hur straffmätningen skall gå till framgår av lagarna.
Att peka på domstolarna och säga at de dömer fel är ett sätt för politiker att fly från sitt ansvar. Domstolarna tolkar lagarna, gillar politikerna inte tolkningen får de skriva bättre lagar. Svårare än så är det inte.
Dessutom borde man bedömma varje brottslig handling för sig och strikt addera straffen. Idag får man ju rabatt om man begår ett flertal brottsliga handlingar, exempelvis flera fall av misshandel utpressning eller fyllekörning.
Johan: Du har här för ovanlighetens skull helt fel, och jag skall förklara varför:
Sanningen är att HD bara har tillämpat lagen så som denna är skriven. Avsikten från politikerna vid den nuvarande brottsbalkens tillkomst, var att 10 år skulle vara normalstraffet för mord, och att livstid skulle vara förbehållet de allvarliga fallen. Så tolkades lagen även inledningsvis. På den tiden var - som Du är inne på - inte heller den praktiska skillnaden mellan tio års fängelse och livstid särskilt stor.
Under 90-talet med allmänt hårdare straff, kom emellertid en glidning i underrätterna att ske, där livstid blev vanligare och vanligare. Samtidigt blev livstidsstraffen längre och längre.
Det enda HD nu gjort, är att påpeka att domstolarna skall följa lagstiftarens intention.
Om man vill klaga, skall man således göra det hos riksdagen som stiftade lagarna, och inte hos domstolarna som tillämpade dem.
Lite trist Johan att Du
1. Faller in i något slags allmän "bovarna skall låsas in och nyckeln skall slängas" kör, och
2. Omedelbart verkar vara beredd att ifrågasätta domstolarnas självständighet när de inte dömer som Du tycker att de borde göra (Det är ju som Bodström brukar argumentera runt den nya sexualbrottslagstiftningen - om man inte gillar hur domstolarna tillämpar lagen, skall politikerna ta dem i örat).
Vad gäller frågan som sådan om straff för mord, vore naturligtvis det enda rimliga att slopa livstidsstraffet, och istället fastställa straffskalan till exempelvis 10-30 års fängelse. Man skulle sedan kunna göra en bedömning av straffvärdet i det enskilda fallet.
Ett av problemen med nuvarande system är nämligen att det inte finns något mellanting. Antingen döms man till tio år och är ute efter sju, eller så döms man till livstid, och får sitta upp mot 20.
Möjligen är det även det orimliga i nuvarande lagstiftning, som HD velat påpeka för politikerna genom sitt domslut.
Att sedan synen på straff vid narkotikabrott är helknasig i och för sig, är en annan femma, där jag håller med Dig fullt ut. Att utdöma jättelånga fängelsestraff för brott som saknar målsägande, är något som man skall låta bli.
P.S. Du har heller knappast rätt i att antalet mord har ökat på senare tid. Ökningen sedan 70-talet i antalet mördare som lagförs årligen är tämligen mariginell, även om iofs 2006 var ett extremt högt år.
"P.S. Du har heller knappast rätt i att antalet mord har ökat på senare tid. Ökningen sedan 70-talet i antalet mördare som lagförs årligen är tämligen mariginell, även om iofs 2006 var ett extremt högt år."
Lite fult. Det är nämligen inte samma sak. Att få lagförs kan kanske, kanske kanske bero på att mindre än 50% av spaningsmorden klaras upp i Sverige (94% i DK tex). Antalet mord har stigit med ca 3 ggr de senaste 30 åren. I Danmark & Norge ligger man stabilt på ca 1/3 av den svensk nivån per capita. Det är något ruttet i Sverige...
Nisse: Johan tog upp att det var en massa frigivna mördare som sprang ute på gator och torg. Då måste det väl vara antalet lagförda mördare som verkställer påföljd som är intressant, och inget annat? Att en massa mord inte klaras upp, är ett polisiärt problem, och inte relevant för en diskussion om straffsatser(uppklarningsprocenten för mord är dessutom trots allt tämligen hög jämfört med andra brott, eftersom de flesta mördare kan gripas i offrets närhet, på mer eller mindre färsk gärning).
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida