Välfärdsmonster

För någon vecka sedan skrev jag ett appropå ingenting-inlägg om att personer som förespråkar hög grad av statlig omfördelning och mycket regler påfallande ofta är både snåla och ha-galna. Inlägget fick rätt mycket respons, vilket förvånade mig en smula. Det visade sig att väldigt många hade sett ungefär samma saker som jag.

Under det senaste dygnet har jag tagit del av två nyheter som jag menar dels hör ihop och dels fortsätter på samma tema. Igår rapporterade Metro att MTV har gjort en stor undersökning av hur unga människor i fjorton länder mår. Sverige ligger dåligt till. Vi är mycket olyckligare än exempelvis argentinarna, och dessutom oerhört egoistiska.

Sedan dyker dagens DN-debattare upp och meddelar att allt fler är positiva till formell och strukturell diskriminering av invandrare när det gäller jobb, bidrag och annat.

Båda nyheterna är logiska. Att alltfler svenskar tror att strukturell diskriminering löser problemen på arbetsmarknaden hänger naturligtvis ihop med att politikerna har dresserat oss att tro att det är just genom att införa nya regler som vi skapar rättvisa. Problemet är att nya regler skapar nya orättvisor, och då kommer krav på ytterligare regler att framföras. Dessa regler kan, som synes, visa sig oförenliga med hyfsat grundläggande rättviseprinciper.

Just av ovanstående skäl var Maud Olofssons liknelse om "matade fågelungar" så oerhört träffande. Vi har fått lära oss att den som skriker högst får sin vilja fram på bekostnad av den som står bredvid. Om vi inte får det vi vill ha så drar vi slutsatsen att det beror på att någon annan fått det istället. Och vad gör en hungrig fågelunge som inte får vad den behöver? Svar: den försöker sparka ut fågelungen bredvid.

Det är just den tendensen som nu syns i svart på vitt på DN:s debattsida. Ovanstående förhållningssätt är naturligtvis ganska deprimerande. Vi människor är till vår natur skapande och problemlösande. Men våra samhällen har lärt oss att alla problem är strukturella och att bara samhället kan skapa lösningar på dem.

Enkelt uttryckt: för några år sedan ville Margareta Winberg kvotera in kvinnor i bolagstyrelserna. Mona Sahlin spädde på med att föreslå att även invandrare skulle kvoteras in. Är det då verkligen så förbannat konstigt att även andra grupper till sist tror att de måste kvoteras in för att komma någonvart? Ambitionen att plocka bort konkurrerande invandrare är inte ett dugg mer rasistisk än Sahlins motsatta agerande. Båda sakerna skapar däremot en rasistisk stat.

Samma tendenser syns i familjepolitiken. Trots att vi människor gillar och behöver våra familjer ställde sig Gudrun Schyman upp och sa "död åt familjen". Mona Sahlin presenterade igår ett ultimatum där hon var beredd att kompromissa ganska långt med regeringen, om bara den avstod från att ge familjerna den valfrihet som vårdasbidraget innebär. Slutsatsen är tydlig: mammor och pappor ska inte bestämma över sina familjer. Det är politikernas jobb.

Den politiken är gammal. Två av socialdemokratins främsta helgon, Gunnar och Alva Myrdal, var inne på liknande tankegångar. "Mindervärdiga" människor skulle steriliseras. Barn skulle uppfostras av sakkunniga på institutioner. Föräldrar betydde ingenting. Staten hade ingen användning av harmoniska och kärleksfulla familjer. Socialstatsbygget begärde hårdare virke och absolut rättning i ledet.

Föga förvånande visade sig dessa psykopater vara så usla föräldrar att de blev föremål för sonens aggressioner i vad som möjligen är alla tiders bittraste självbiografi. Mellan myrdalarnas politik och dagens krav på kvoterade föräldraförsäkringar och vab-dagar råder endast en gradskillnad. Principerna är desamma. Socialister, feminister och vissa socialliberaler tycks vara fast beslutna att bli 2000-talets myrdalare.

Jag anklagar välfärdskramarna - socialister, feminister och strukturalister i alla partier - för att ha byggt upp ett samhälle där världens mest kreativa och enastående djurart plötsligt tror sig vara helt oförmögen att göra något åt sin situation. Jag anklagar dem för att ha rivit upp våra naturliga sociala reflexer och förvandlat oss till zombifierade välfärdssociopater. Vi är egoister eftersom vi lärt oss att det är andra människors fel att vi inte får allt vi pekar på, och den attityden gör oss olyckliga.

Kanske är detta grunden till det fenomen jag beskrev i den första bloggposten. De som tror att bara regler, kvoter, system och lagar kan få folk att uppföra sig hyfsat är de personerna som själva känner igen sig i den beskrivningen. Kanske är det likadant med de som kräver att föräldraledgiheten kapas rakt av. De har ju sällan egna barn och tror antagligen att föräldraskap är jämförbart med att ha husdjur; att det går att dela på hälften ungefär som städningen av akvariet eller tömningen av kattlådan.

Alla dagisavdelningar innehåller minst en unge som inte kan ägna någon uppmärksamhet åt sin glass innan han/hon försäkrat sig om att ingen annan fick en större bit. När den absoluta rättvisan slutligen kunnat garanteras har den egna glassen smält till en oaptitlig soppa, vilket orsakar ytterligare ett utbrott. I vårt samhälle är det numera dessa ungar som stiftar lagarna.

Undra på att vi är deppiga.