Den transatlantiske hjälten

Så här i väntan på Tony Blairs definitiva besked om avgång kan det vara värt att fundera lite över vilket som egentligen var hans största insats, och hur han kommer att omtalas om hundra år.

Jag minns stämningen i Sverige när han valdes 1997. Torypartiet var vid tillfället lika tröttkört som de svenska sossarna var just då, i slutet av de värsta budgetsaneringarna. Blairs utstrålning kontrasterade skarpt mot företrädaren, den testbildstråkige John Mayor. Dessutom var han flera snäpp sexigare än de då ledande socialdemokraterna i Sverige. Blair var vida omtalad för sitt bländande leende. Göran Perssons, Erik Åsbrinks och Lars Engqvists leenden var snarast lämpade att skrämma barn med.

Således gjorde Sveriges sossar allt för att synas med Blair. Persson byggde snabbt upp en förtrolig relation med britten, och de två blev något av ett radarpar såsom EU-tillvända och ekonomiskt sensibla sossar. Några konservativa sossar sade rakt ut att SAP inte hade något att lära av Labour, men i de flesta sammanhang var Blairs stjärna odiskutabel.

Detta gällde för övrigt inte bara sossar. Borgerliga partiledare som Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson brukade göra en poäng av att de ville göra ungefär det som Blair gjorde. Företrädare för Labour kom till och med över till landstinget i Stockholm för att titta på hur de borgerliga öppnade upp för privata alternativ. Efter Blairs tredje valseger sade någon att det snarare var Margaret Thatchers sjunde dito, med tanke på hur Blair lyckats föra bort partiet från ytterkantsvänstern.

Men inte ens det fick Persson att distansera sig från sin brittiske kollega. Det skedde istället i samband med invasionen av Irak 2003. Då fick världen även besked om att EU var långt från homogent i synen på utrikepolitik och FN:s roll. På den ena sidan stod "The axis of weasel", slemmiga oppurtunister som Jacques Chirac och Gerhard Schroeder som valde att hoppa i säng med polaren Putin i Moskva. På den andra sidan fanns Silvio Berlusconi, Alexandr Kwasnievski, José Maria Aznár - och naturligtvis Blair själv.

Blair stack ut av två skäl. Han var inte någon högerman som Berlusconi eller Aznár, och han var inte från "nya" EU som Kwasnievski. Han var en västeuropeisk socialdemokrat som ställde upp vid USA:s sida. Han var, för att uttrycka det lite mer provokativt, en av få västeuropeiska vänsterledare som kom ihåg att "fred i vår tid" inte hade varit någon särdeles lyckad strategi.

För Frankrikes och Tysklands politiker har relationen till USA alltid präglats av skamkänslor och allehanda komplex. De vet att de aldrig skulle existerat som fria nationer om inte unga amerikaner spillt sitt blod för dem. Men de vet också att USA-bashing framstår som kaxigt och att det ger röster. Ländernas ledare var i grund och botten fiaskon, men de kunde maskera det så länge de höll uppe hatet mot USA.

På det viset kunde Chirac, en korrumperad asgam och livslång myglare och diktaturkramare, bli den europeiska så kallade fredsrörelsens stora hjälte - medan George W Bush demoniserades.
Tony Blair hade kunnat göra likadant. Ur ett strategiskt perspektiv hade det varit rena straffsparken att rida på de amerikafientliga stämningarna. Hade han kunnat lura Tories att bli ensamma USA-försvarare hade han kunnat sitta kvar hur länge som helst.

Men det gjorde han inte. Istället samarbetade han nära med Bush, och hånades såsom "knähund" av vulgärvänstern. Frågan är då vem som kommer att vara intressant för historikerna om hundra år. Kappvändaren Schroeder, mutkolven Chirac - eller idealisten Blair.

Själv anser jag att Blairs största insats var att han räddade den transatlantiska länken i ett läge då en samling ynkryggar på kontinenten gjorde sitt bästa för att slita av den. De brittiska öarna blev genom Blairs försorg den plats där de två västblocken kunde mötas. Med tanke på angreppen på upplysning och demokrati under senare år ska vi nog vara väldigt glada för det.