Tvåfrontskrig

Åtskilligt har redan skrivits om socialdemokraternas valutvärdering som släpptes idag. Det mesta har avhandlats både här och annorstädes, och egentligen framkom inte heller något som inte redan konstaterats. Jag ser därför ingen poäng i att upprepa något.

Men en kommentar från kollegan Dick Erixon är värd att utvecklas. Dick skriver om valutvärderingens slutsats att partiet inte lyckades "gå i opposition" under valrörelsen:

"Att s-regeringen tidigare lyckats "gå i opposition" under valrörelsen är ett
totalt underbetyg åt de borgerliga partierna i dessa tidigare valrörelser. 2006
hade de däremot gjort läxan. Nästa valrörelse blir däremot tuff. För
socialdemokraterna har aldrig låtit borgerliga regeringar gå i opposition i
valrörelser. De har minsann fått stå till ansvar för allt - precis allt -
inklusive internationella lågkonjunkturer."

Jo, så är det. Men skälet till att socialdemokraterna ofta lyckats gå i opposition mot sig själva medan borgerliga regeringar inte kunnat göra det är betydligt intressantare.

Skälet är nämligen att socialdemokratiska regeringar alltid angrips från två håll. Den borgerliga oppositionen angriper från höger, men medierna angriper nästan uteslutande från vänster. Jämför vilken partiledarutfrågning som helst. Moderatledaren får besvara frågor om de fördelningspolitiska följderna av skattesänkningar och kristdemokraten kommer att få ägna minst en fjärdedel av intervjun till att prata om homoadoptioner eller någon annan fråga som redan är avgjord.

Det är samma angreppsvinkel som vänsterblocket använder sig av.

Socialdemokraternas partiledare angrips däremot inte för att vara ointresserad av näringslivsfrågor, för att ta ut för mycket skatt eller för att rubba balansen på arbetsmarknaden till fackets fördel. Ta exempelvis Jan Guillous och Göran Rosenbergs utfrågning av Göran Persson förra hösten. Den innehöll en lång replikserie om varför statsministern inte är hårdare i tonen mot Israel och USA men ingenting om varför skatterna är så höga eller varför företagandet är underkastat så mycket regler.

Alltså: när medierna intervjuar borgerliga politiker så tar de på sig vänsterblockets glasögon. Men när de sedan intervjuar vänsterledarna så sker det inte från de borgerligas perspektiv.

Det finns alltså en politisk inkonsekvens i den svenska valbevakningen, och det ger socialdemokratiska statsministrar möjligheten att gå i opposition och klaga över att samhället inte är tillräckligt vänster, samtidigt som den borgerliga verklighetsbeskrivningen försvinner i det allmänna vänsterbruset.

Den lyxen kommer, som Dick fullt korrekt påpekar, inte den borgerliga regeringen att åtnjuta i valet 2010.