Seger för den organiserade brottsligheten

HRF har fått sin vilja fram. Efter att ha fått se släktingar och vänner dras in i striden med fackförbundet HRF så har Sofia Appelgren fått nog. Hon kommer nu att sälja salladsbaren och återgå till sina studier.

Appelgren kommer alltså inte längre att ha någon inkomst och inte heller kommer hon att kunna erbjuda arbetstillfällen till andra. Sverige har förlorat en ung och driftig entreprenör, tre anställda med uppenbart goda anställningsvillkor kommer eventuellt att bli arbetslösa.

Det hela är givetvis en stor seger för de fackliga gangsters som rullat igång sin multimiljonapparat över den ensamma unga kvinnan. Nu vet alla att det inte går att vinna över dem. Alla företagade vet att de är rättslösa mot dem. De kan ställa upp en mänsklig mur utanför en liten näringsidkare och tvinga henne att stänga igen. De är osårbara. De har lagen på sin sida, ty under många år hade de en majoritet av lagstiftarna på sina mutlistor.

De resurser som HRF lagt ned på att trakassera Appelgren är inte att förakta. Betänk dessa siffror. Salladsbaren Wild n´Fresh har tre anställda. Sedan ett par månader tillbaka har facket haft 35-40 personer stående utanför salladsbaren. På heltid. Hur många personer som turats om att hota Appelgren och hennes gäster vet jag inte, men om det bara handlar om 35 stycken och om de bara tjänar 20 000 kronor i månaden (båda antagandena är i underkant) så har facket lagt ned närmare tre miljoner kronor bara i rena personalkostnader (inräknat alla sociala avgifter) på att driva henne i fördärvet. Lägg sedan till de stödblockader som genomförts, hela Landsorganisationens press- och utredningstjänster som oavbrutet smutskastat henne och slutligen även attackerna mot hennes närstående så blir det inte längre så underligt att hon gav upp sitt liv som företagare.

Facket har utvecklats till en cancer på samhällskroppen, med metastaser i varje blodkärl. Det upphörde för länge sedan att handla om att att kämpa mot slavliknande villkor och livsfarliga arbetsmiljöer. Numera är hela rörelsen en cynisk och maktgalen maffia som slåss för sina privilegier på samma sätt som adeln en gång gjorde.

Det hela blir inte bättre av att ytterst få borgerliga politiker tog strid för Appelgren. En handfull centerpartister (läs: Maud Olofsson, Fredrick Federley och Annie Johansson) har vågat uttala sig. Men de flesta borgerliga politiker har axlat medlöparnas mantlar. Den moderate arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har inte haft något att erinra mot HRF:s terror. En folkpartistisk riksdagsledamot som jag pratade med för en tid sedan ansåg att Federleys agerande är "föreningsfientligt". Med sådana vänner behöver Sveriges företagare inte några fackliga fiender.

Sverige behöver ett företagarparti. Vem vet hur många Ivar Kreuger, Ingvar Kamprad och Alfred Nobell som hunnit brinna på de fackliga bålen medan de så kallat liberala partierna stått och rullat tummarna? Alla kan inte bli företagare. Just därför måste de som blir det kunna känna att de inte är rättslösa. Att inte vilken obegåvad buffel i röd LO-jacka som helst kan kliva in och expropriera hela affären.

Framförallt måste företagarnas organisationer sluta snacka, sluta förhandla och sluta fika med fienden. Det börjar bli dags att spänna musklerna medan det finns några muskler kvar att spänna. Om inte denna händelse sätter fart på Svensk Näringsliv, Unga företagare och allt vad de heter så kan de lika gärna promenera till Norra Bantorget och knäfalla framför Wanja Lundby Wedin och sedan gå och hänga sig i närmaste träd.

Detta är en av många dagar då det känns pinsamt att vara svensk.