Seek and Destroy!

Det finns två ämnen som alltid leder till milslånga debattrådar i mitt kommentarfält: Mellanöstern och kulturstödet. Bloggposten om Metallica ledde således till en lång debatt om kulturpolitikens vara eller icke vara, och med tanke på att biljetterna släpptes idag kan det vara värt att summera det hela.

Alltså: konserten är redan slutsåld. Biljettpriset låg mellan 550-700 kronor. Metallica har inte ens en ny skiva i ryggen, utan genomför tvärtom sommarens turné under en paus från studioarbetet. Trots detta såldes 35 000 svindyra biljetter på en halvtimme. Uppenbarligen klarar somliga kulturentusiaster av att betala för att bli underhållna - till skillnad från minkpälsarna och armanikostymerna som befolkar Kungliga Teatern och Dramaten och som förväntar sig att få se landets främsta sångare och aktörer för en spottstyver - på bekostnad av oss andra.

Man kan givetvis hävda att Metallica är så stora att de inte går att jämföra med de institutioner som uppbär kulturstöd, men då stirrar man sig blind på bandets nuvarande situation. Deras första Sverigebesök ägde rum vintern 1984. Bandet spelade då på Göta Lejon i Stockholm. Publiken var inte särskilt stor och skivförsäljningen var tämligen blygsam. Att turnén alls kunde genomföras berodde på att förbandet Tank sköt till en del pengar för att få medverka och på att bandet levde på sallader och reste med en rätt skruttig buss.

Sedan blev de stora, inte minst genom att turnera som besatta. De korsade Europa och Nordamerika i andra dragiga turnébussar och spelade på klubbar som var så små att James Hetfield enligt egen utsago fick böja på huvudet för att inte slå i taket.

Poängen med denna berättelse är att de allra, allra flesta skivartister aldrig kommer förbi klubbstadiet och salladsätandet på turnéerna. De kämpar på ändå, de försakar familjer och ekonomisk framgång och vänder på slantarna för att kunna fortsätta göra det de brinner för. Deras fans fungerar likadant. De sprider demoinspelningar, köper biljetter till alla gig, reser ofta till andra städer om bandet ifråga inte kommer till just deras stad och köper reklamtröjorna för att i någon mån bidra till att banden de gillar ska klara av att hålla näsan över vattnet ett litet tag till.

Detta engagemang, denna glöd, är vad som gör musikvärlden till det den är. Det är det som gör att människor som lyssnar på rockmusik utvecklar en helt annan relation till artisterna än vad trackslistelyssnarna gör till sina dagslände-idoler. Det är därför Iron Maiden och Metallica fortfarande spelar på utsålda jättearenor trots att radiostationerna ignorerar dem och trots att de turnerat jorden runt så många gånger att alla som vill redan har sett dem. Deras fans sträcker sig över generationer, socialgrupper och geografi.

Denna glöd går inte att stärka med diverse bidrag, och den går heller inte att släcka. I de länder som försöker tygla den växer den sig extra stark. Östtyskland var faktiskt ett mycket starkt hårdrocksfäste under 80-talet, trots att musiken var förbjuden. Det lilla undergroundband som jag spelade i fick en gång ett brev från en tjej på Kuba. På något sätt hade hon lyckats ta sig igenom den rigörösa kontrollen av all internationell korrespondans och smugglat igenom sitt brev. Vad som stod? inte mycket mer än att hon gillade demotejpen och gärna ville veta om vi gjort några andra inspelningar.

Vi som inte gillar kulturstöd får ofta höra att vi är "kulturhatare", att vi "slaktar konsten" och annat tarvligt. Faktum är emellertid att det förhåller sig precis tvärtom. För egen del är jag emot kulturstöd eftersom kulturen är alldeles för viktig för att göras beroende av politikers populistiska nycker. Se bara vad som blivit av det en gång så upproriska teatersamhället: ett gäng bortskämda gratisätare som skriker som stuckna grisar när politikerna inte höjer deras veckopeng.

Jag vet också vad många politiker innerst inne vill göra med kulturen: tämja den och forma den till ett vapen i den egna kampen. För varje offentligt finansierad kulturarbetare kommer de närmare det målet. Se bara på hur vänstern på åttiotalet ville lägga ned Adolf Fredriks Musikskola, denna världsberömda skola som odlat fram en rejäl andel av den svenska artisteliten. Vänstern ansåg att "de musikaliska eleverna skulle vara ute på vanliga skolor och dela med sig av sin musikalitet".

Där avslöjade de sin verkliga syn på konsten. För socialisterna har inte kulturen något egenvärde. Den är bara ett redskap i deras klasskamp, deras sociala ingenjörskonst. Det är därför den tvunget måste vara offentlig. Bar i offentligt skick går den att tämja, att kontrollera, att forma.

Vid närmare eftertanke: det är ni som är kulturhatarna! Alla ni bidragskrävande, pretentiösa, navelskådande, egenkära, arroganta, lata, fisförnäma, elitistiska, självupptagna brackor som kräver att folk som tjänar hälften av vad ni gör ska betala för era trista nöjen samtidigt som det under tjugo års tid inte gått att driva rockklubbar i Stockholm eftersom ni har sett till att stänga ner varenda klubbscen i innerstaden med hänvisning till de hyperkänsliga bullerklausuler som ni själva sett till att få klubbade i riksdagen.

Ni kallade mig kulturhatare för att jag inte ville subventionera era Strindbergkvällar, och sedan strypmördade ni Melody och lockoutade oss från Studion, knäckte Gino och bommade Björns trädgård. Det är ni som är kulturens dödgrävare, för ni tvingar mig att betala för er underhållning och hindrar mig samtidigt från att njuta av min. Sedan har ni mage att snyfta om kultur som inte bär sig, samtidigt som tiotusentals fritidsmusiker lägger ner pengar, tid och engagemang utan en gnutta av det stöd som ni välvilligt vräker ut över "fria teatergrupper" som Södra Fot, senildementa karikatyrtecknare som Lars Hillersberg och kommunistiska massmordsapologeter som Jan Myrdal.

Men av de 35 000 biljetterna som släpptes idag råkar en vara min (Jonas, du är en klippa) och när Metallica den 12 juli lirar Seek and Destroy på Stockholms stadion ska jag vråla med och tänka på er...