Newsflash: någon är kränkt igen...

I Expressen finns idag en artikel om att den svenska polisen "kränker" islam. Anledningen är ett inbjudningskort till en studiedag om terrorism och brottslighet. På kortet finns en bild på muslimska kvinnor med maskingevär och en annan bild föreställer en smygande man, även han beväpnad med ett automatvapen. I Expressens artikel finns även en gammal bild på en en man som arresterats av två poliser, men den för snarare tankarna till Ådalen 31. Om någon kan förklara vad det är för bild så är jag tacksam.

Men åter till saken. Givetvis "rasar" nu ett antal debattörer mot polisens inbjudningskort. Bilderna kan enligt kritikerna "uppfattas som anspelningar på en koppling mellan islam och våld".

Givetvis kan man uppfatta bilderna som smutskastning och som ett rasistiskt påhopp på en redan utsatt grupp. Men det förutsätter nästan att man vill göra en sådan koppling. Man kan lika gärna konstatera att alla yrkeskårer har sin egen galghumor (jag jobbade i flera år inom sjukvården, och den jargong som råder där passar sig verkligen inte vid några middagsbjudningar) och att detta möjligen är ett utslag av det.

Men viktigast i mina ögon är detta: I demokratiska samhällen skojas det om allt och alla. Vi sparkar uppåt, vi sparkar nedåt, vi sparkar sidleds. Hey Baberiba-gänget skämtar obarmhärtigt med kungahuset. Varje söndag i P1 blir våra politiker imiterade och häcklade i programmet Public Service, precis som de tidigare blivit det i På håret, Snacka om nyheter och Nöjesmassakern. Robert Gustafsson har byggt hela sin framgång på att imitera och förlöjliga kända idrottshjältar, skådespelare och andra kändisar. Lasse Åberg har i massor av filmer drivit med några av det svenska samhällets mest klassiska stereotyper. I USA har Jay Leno kläckt hundratals skämt om Katolska kyrkan och i Storbritannien tog Monte Python driften med kristendomen till helt nya nivåer.

Vi skämtar kort och gott om det allra mesta, och det är bra. Humor är ett lysande botemedel mot rädsla. Med humorns hjälp kan vi öppet konfrontera våra fördomar (jodå, alla har vi sådana) och se bortom dem. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och en massa andra högerliberala ungdomar skulle lyssna till ett föredrag av Åsa Linderborg. Stämningen var inledningsvis rätt trevande, men Åsa hanterade det på ett mästerligt sätt.

Hon inledde sin föreläsning med att berätta vilka fördomar hon hade om oss och därefter gissa vilka vi hade om henne. Hon sa att hon var helt övertygad om att vi alla gick omkring med våra pappors kreditkort i bakfickan och att vi tyckte att kvinnor borde vara riktigt kvinnliga. Sedan sa hon att hon var säker på att vi ansåg att hon var ett kommunistiskt, manshatande honmonster. Alla gapskrattade, stämningen lättade och föreläsningen blev både trevlig och informativ. Debatten som följde var intensiv men aldrig hätsk.

Exakt så ska den här typen av situationer hanteras. Inte genom förbud, censur, krav på meningslösa ursäkter och offentliga pudlar. Att vara en del av ett öppet demokratiskt samhälle innebär att folk ibland tar sig rätten att skoja med en. Det gäller kristna, socialister, liberaler, direktörer, knegare med västsvensk dialekt och, ja, även muslimer.

Vilka är då de som "rasar" mot polisens "kränkningar"? Tja, de gamla vanliga. Mohammad Fazlhashemi från Umeå Universitet, Helena Benauoda från Sveriges muslimska råd samt - givetvis - den ständiga Jan Hjärpe. Begreppet "usual suspects" räcker liksom inte alltid riktigt till.

Här kommer ett tips till denna ständigt kränkta trio. Att skratta åt sig själv och fördomar mot ens egen "grupp" är faktiskt rätt kul. Varenda förintelse-skämt jag någonsin hört har jag hört från just judar. Mina homosexuella vänner driver både med sig själva och med heterosexuella. Att fritt vädra fördomar är både roligt och nyttigt. Att stänga in dem är inte bara trist utan även potentiellt livsfarligt.

De som i likhet med mig anser att islam och västerländsk demokrati trots allt är förenliga storheter måste nu ställa sig följande fråga: hur påverkas synen på islam av att den framstår som det enda fenomenet i världen som man aldrig någonsin får skoja om...?