Folkpartiet dyker vänsterut

Efter att under så många år ha betraktat händelser inom Liberala ungdomsförbundet och Folkpartiet från insidan så är det väldigt intressant att titta utifrån. Perspektivet blir ett annat, men vissa koder går att läsa av oavsett var man befinner sig. Min radar säger mig att vänsterblinkern har gått konstant under senare tid.

Orsaken förefaller vara att partiets vänsterfalang har vädrat morgonluft efter dataintrången och den därpå följande valsmällen. Dessa personer ser nu sin chans att sänka Lars Leijonborg i samband med höstens partikongress.

Deras partiledarkandidat blir av allt att döma Johan Pehrson, vilket möjligen förvånar en och annan. Som partisekreterare var ju Johan en av de ledande arkitekterna bakom folkpartiets tuffare stil.

Men som den skickliga stämningsläsare han är fattade han direkt efter valet vartåt det blåste. Jag noterade en smula förvånat att han bad om att få sitta i det fluffiga socialutskottet istället för i det justitieutskott där han gjort sig känd som en verklig hårding. Sedan stack han till ett FN-möte i New York och kom hem och pratade om solidaritet och bistånd - ord jag aldrig hört honom ta i sin mun tidigare.

Enligt rykten har han även slutit fred med sin gamle antagonist, Örebrokollegan Staffan Werme. Werme var en av de ledande personerna inom partivänstern och en ständig kritiker av Leijonborg och Pehrson. Jag minns att Johan kunde beskriva mötena hemma i Örebro som regelrätta krig.

Johan Pehrson är inte heller den enda som håller koll på vindriktningen. I den Argument-debatt där jag och Jan Björklund medverkade ansåg han att valfriheten gått för långt och i senaste utgåvan av Fp-organet NU (ej online) så säger han om skolan att

"nyliberalismen har fått för stort genomslag"

vilket jag tolkar som att även han väntar på att Leijonborg slutligen ska hissa vitt flagg och lämna över. Att Leijonborg ifrågasätts är inte konstigt. Partiet behöver en nystart, och det kan det inte få med nuvarande ledare. Vid tidpunkten för nästa val har han suttit som partiledare i tretton år - och forskningsfrågor är inte överdrivet heta.

Så på sätt och vis har vänsterfalangen en poäng när de säger att ledarskifte är nödvändigt. Men de riktar in sig på Leijonborg och avstår från att prata politik. Istället har de långsamt flyttat fram positionerna. Ett envist rykte hävdar exempelvis att vänsterfalangens Erik Ullenhag valdes till partisekreterare tvärtemot Leijonborgs önskemål.

Det betyder inte att Leijonborg är helt akterseglad. Han har aldrig gett upp utan strid, men denna gång kan han mycket väl förlora. Han har rätt få vänner kvar.

Samma tendens syns i ungdomsförbundet Luf. På kongressen fanns två kandidater: en socialliberal och en nyliberal. Socialliberalen, Frida Johansson Metso, vann enkelt. Sedan dess har Luf hållit en väldigt låg profil. Pressutspelen har mestadels berört okontroversiella självklarheter (dödsstraff är dåligt, aborter ska inte förbjudas,) eller varit riktade mot leijonborgarna inom moderpartiet.

Udden är borta, någon djupdebatt existerar knappt och färre och färre ifrågasätter systemet - i dubbel bemärkelse. Metso har faktiskt vid ett tillfälle sagt att hon skulle stödja ett förbud mot alkohol om inte företeelsen var så gammal och när hon besökte Liberala gruppen chockades hon svårt av åsynen av folk som satt och drack vin.

Det behöver inte sägas att avhoppen varit många på senare tid. Den förra förbundsstyrelsen hade minst tre avhopp, bland annat från tokliberala krönikören Sakine Madon. Även många andra har dragit sin kos för att istället söka lyckan inom intresseorganisationer eller hos andra partier och opinionsbildare.

Frågan är hur väljarna ser på en återgång till det gamla Folkpartiet. Mina minnen från 1998 säger mig att dessa nykterister kan vakna upp med en rejäl baksmälla efter nästa val.