Presskonferensen

Valberedningens ordförande Lena Hjelm Wallén ger ett dåligt intryck. Hon inleder presskonferensen med att pika medierna för att de "stressat" urvalsprocessen och anklagar dem föra att ha "agerat valberedning". Ja herregud, är det så konstigt när landets största parti håller på att vaska fram en statsministerkandidat under totalt förbud mot intern politisk debatt?

Hon inskärper att ingen annan än Mona Sahlin fått den formella frågan om partiledarskapet av valberedningen. Sahlins erfarenhet, kommunikativa förmåga och goda ledaregenskaper poängteras.

Mona Sahlin inleder med att läsa upp de vanliga formella fraserna och väljer omedelbart därefter att tackla frågan om sina ekonomiska tabbar, och inskärper igen att något fiffel har det aldrig varit frågan om. Hon lovar att nu är det ordning och reda som gäller.

Hon poängterar att hon har kvar viljan att ge etthundra procent i flera år framöver. Hon signalerar mellan raderna att partiet behöver förnyas - bli piggare roligare och öppnare. Hon beskriver även att hon känner sorg över att det inte är Anna Lindh som står på podiet och tackar ja till ledarskapet.

Hon ska nu resa runt och resonera med alla partidistrikten för att diskutera "arbetsformerna" inom partiet. Hon inleder i det mest fientliga distriktet - Skåne. Att detta sker efter att valberedningen gett henne sin välsignelse är rent absurt. I vilket normalt parti som helst så hade detta skett - från alla kandidater - innan valberedningen ens inledde sitt arbete.

Tre områden nämns som politiska huvudrollsinnehavare:

Klimatfrågan, don återanknyter till sina tidigare uppgifter som samhällsbyggnadsminister och poängterar att detta är den moderna motsvarigheten till 1900-talets klasskamp. Den borgerliga regeringen är "feg" och "räddhågsen" i klimatfrågan.

Det andra området är arbetsmarknaden. Sahlin vill utveckla ett trovärdigt alternativ till de borgerliga förändringarna. Hon knyter ihop frågan med utbildningspolitiken, men säger väldigt lite om arbetsmarknaden som sådan. Hon flirtar med entreprenörerna och öppnar för en ny sorts debatt om tjänstesektorn.

Den tredje frågan är de ökande klyftor som idag, enligt Sahlin, ser annorlunda ut. Hon nämner klyftor mellan stad och landsbygd, etniska svenskar och invandrare.

Avslutningsvis citerar hon några rader av Olof Palme, för att illustrera sin syn på partiet.

När jag nu lyssnar på de frågor som ställs och de svar som ges har jag svårt att upptäcka något nytt eller intressant. Hon låter givetvis inte som Göran Persson, men hon låter som Mona Sahlin alltid har låtit. Arbetsmarknaden behöver inte förändras, kollektivavtalen är arbetsmarknadens grund.

Intrycket att Sahlin bara är yta och väldigt lite innehåll har sällan förefallit så korrekt. Hon låter säker och proffsig när hon får frågor av privat karaktär, men framstår som en nybakad SSU:are när komplicerade politiska frågeställningar väcks.

Sahlins djupa förtroende för Marita Ulvskog poängteras. Hon förnekar att hon skulle ha ställt andra krav än att hon måste ha stort stöd i partiet. Hjelm-Wallén inskärper att frågan om partisekreterare inte varit upp på tapeten.

KG Bergstöm frågar varför det finns ett så stort internt motstånd mot henne. Sahlin svarar först undvikande men bränner sedan till och angriper de fackliga ledare som anklagade henne för strejkstoppet 1990. Kritiken är "märklig, osaklig, ohistorisk och naiv". Hårda ord.

Hon konstaterar att hon inte är "ovän" med facket och poängterar att SAP och LO behöver varandra. Hon medger att den nuvarande regeringens politik under kommande år påverkar vilken politik som SAP kan föra efter en valseger 2010. Hon avfärdar därmed de som vill ha snabba återställare.

Hon får en fråga om vilken den största orättvisan är i Sverige idag. Hon nämner två: skillnaden mellan de som har och inte har jobb, oklart vad det innebär. Det andra är diskriminering av invandrare och HBT-personer.

Sammantaget är det en märklig utfrågning. Sahlins omvittnade förmåga att kommunicera såg vi inte mycket av. Hon undviker - fortfarande - att prata politik. Det hela ger ett direkt osunt intryck. Detta är en högst realistisk statsministerkandidat, och trots det är politiska resonemang av vilket slag det vara månde nästa tabu.

Var ska detta sluta?