Köpa leksaker till kottarna? Fråga tant Yvonne först...

Surrealismens grundare André Breton beskrev sin inriktning på följande vis:

"Ren psykisk automatism, med vars hjälp man söker i tal, skrift och på annat sätt återge tankens verkliga funktion. Det innebär tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter."

Det där med "frånvaro av förnuftskontroll" har sedermera gett upphov till en sidoinriktning inom surrealismen: surrealistiska debattartiklar signerade gröna politiker. Ett skolexempel på denna genre publiceras idag på City Debatt. Yvonne Ruwaida (mp), riksdagsveteran som gringick sitt partis principer om "max tre mandatperioder" genom att efter tolv år i riksdagen istället bli borgarråd i Stockholm, skriver:

"Jul och nyår är över och stockholmarna har handlat julklappar för nästan 3 000 kronor per person...//...Oserösa låneinstitut rider på den konsumtionsvåg som sveper över Sverige inte bara i juletider utan året om...//...Trots att reklam till barn är förbjudet dras allt fler barn in i den kommersiella verkligheten häpnadsväckande tidigt. Bredvid min 4-årige son i sandlådan har kompisarna med sig Tamagochi och mobiler."

Det första problemet är alltså att det återigen har varit jul och att många barn har fått så kallade julklappar. I vissa spektakulära fall har barnen rentav fått julklappar som de önskat sig. Unge herr Ruwaida tycks dock inte vara en av dem. I likhet med de barn som växer upp i stabila Jehovas Vittnen-familjer slipper han detta otyg.

Vad göra åt detta frågar du? Tant Yvonne har svaret:

"Vi behöver en balans i konsumismen, speciellt för unga konsumenter. Men sedan årsskiftet finns inte konsumentförvaltningen kvar längre för stockholmarna. Den lades brutalt ner av den borgerliga majoriteten."

Brutalt var ordet. Den odemokratiskt valda majoriteten (odemokratisk eftersom alla rapporter tyder på att varken morötter och ekorrar röstat - den här gången heller) har tydligen genomfört en formidabel massaker, Rwanda-style, på denna livsnödvändiga förvaltnings anställda. Läget är allvarligt, ty vem ska nu ta över ansvaret från de hjältar som som

"mötte unga på plats på festivaler och i skolan...//... lärde barn om miljö och rättvisemärkt i mataffären och...//...turnerade runt bland stadens skolor och bibliotek."

Ja, vem.

Vad det handlar om är detta: trots myndigheter och förvaltningar, uppostringskampanjer och folkbildningscirklar, så gör folk fortfarande - i viss utsträckning - som de vill. Detta är ett politiskt problem, det vill säga ett problem för politikerna men inte för folket.

Ruwaida hade kunnat tillfoga några detaljer i sin artikel. Hon hade kunnat skriva om den reallöneutveckling som möjliggjort ökad konsumtion. Hon hade kunnat beskriva de faktorer i Stockholm som hållit arbetslösheten nere och köpkraften uppe. Hon hade kunnat beskriva det rika utbud av återförsäljare som ser till att priserna inte sticker iväg - utan tvärtom pressas - under storhelgerna.

Men det gör hon inte.

Istället skriver hon att en unge som fått ett elektroniskt ägg för tvåhundra spänn med våld dragits in i "den kommersiella verkligheten". En verklighet som Ruwaida av texten att döma själv har rätt begränsade kunskaper om.

Vad vi har är alltså följande: en artikel signerad en av huvudstadens ledande politiker som pekar på problemen med att folk dels har för mycket pengar att göra av med och dels på att inga kommunala byråkrater längre finns tillhanda för att tala om för dem vad de ska köpa.

Surrealism var ordet.