Bush, Clinton, Bush...Clinton?

Nyheten att Hillary Clinton nu förebereder sig inför demokraternas primärval inför presidentvalet 2008 är naturligtvis ingen nyhet. Under sina sex år i senaten har hon ägnat större delen av tiden åt att positionera sig. Hon kandideratede inte 2004 eftersom det hade ansetts ofint att säka nytt jobb innan hon ens suttit en hel mandatperiod i senaten. Genom hennes omval i november förra året är detta inte längre något problem.

Hennes chanser i primärvalen är helt klart goda. Hon är en av partiets främsta pengainsammlare och alla vet vem hon är. Den huvudsaklige huvudkonkurrenten är givetvis Barack Obama, senator från Illinois.

Vem av dessa skulle då ha störst chans i själva presidentvalet? Det är inte helt lätt att avgöra. Ingen av dem tillhör partiets ytterkantsvänster, men Obama har varit mer restriktiv i synen på militära insatser, inte minst i Irak. Jag tror dock att Obama skulle ha större chanser i den djupa södern - en region där demokraterna på senare tid varit chanslösa. Den tid då svarta politiker var chanslösa där är över. Obama skulle kanske kunna få de många svarta som bor i Mississippi, Alabama, Louisiana och Georgia att gå till vallokalen, och därmed skulle han ha en chans att vinna en eller fler av delstaterna.

Hillary Clinton däremot är sannolikt alltför polariserande för att kunna klara kampen i de mer konservativa delarna av landet - ett problem som drabbade och slutligen fällde kandidater som John Kerry, Al Gore, Mikael Dukakis och Walter Mondale. Ingen av dessa lyckades vinna en enda sydstat. Men Obama skulle kunna lyckas.

Hillary Clinton har fler problem. Medan hennes make såg till att ständigt placera sig i mitten i den infekterade abortdebatten har Hillary konsekvent röstat med partivänstern. Bland annat har hon röstat emot förbudet mot sena förlosningsaborter. Bill Clinton lyckades även hålla balansen i sakttefrågan. Hillary har däremot konsekvent röstat nej till skattesänkningar av vilket slag de än har varit. Hon är även en välkänd förkämpe för en heltäckande federal sjukvårdsförsäkring - en idé som skulle innebära en astronomisk utbyggnad av den federala sektorn. Detta är inga röstrasslare i det mittfält som varje presidentkandidat måste erövra.

Hillary Clinton är väldigt populär på sina håll. Men väldigt avskydd på andra. Denna polariserande effekt är huvudanledningen till att jag tror att hon förlorar presidentvalet, oavsett hur bra det går i primärvalsrundorna.

Många medier, svenska såväl som amerikanska, har fokuserat väldigt mycket på hennes kön och alls inget på vad hon står för. Det kan visa sig bli en nackdel. Om medierna porträtterar henne som kvinnornas snarare än amerikanernas kandidat är hon körd. Demokraterna är redan starkast bland kvinnor.

Däremot skulle republikanerna tjäna på en kvinnlig kandidat eftersom de har svårare än demokraterna att nå kvinnliga väljare. Faktum är att om endast män hade haft rösträtt så skulle demokraterna bara ha vunnit ett enda presidentval - 1964.

Demokraternas seger i förra årets kongressval kan visa sig vara till deras nackdel. Genom detta kan de inte kampanja på rena angrepp mot George W Bush. De kommer att ställas till svars inte minst för den ekonomiska politik som kommer att föras under de kommande två åren. Den nya talmannen Nancy Pelosi kan alltså bli ett rejält sänke för Clinton om hon framhärdar i en agenda som ligger för långt till vänster om den amerikanska mittfåran.

En annan detalj som förtjänar att nämnas är att demokraterna återigen sätter sin tilltro till senatorer. Delvis är det logiskt. Senatorer verkar ju på den federala arenan och kan därför lättare bli kända bland allmänheten. Men de är historiskt sätt sämre kandidater än vad guvernörer är. Väljarna vill ha kandidater som har erfarenhet från den exekutiva grenen, och de misstror etablissemanget i Washington.

Demokraterna har faktiskt en rad synnerligen kompetenta och framgångsrika guvernörer. De är till skillnad från partikamraterna i huvudstaden parkerade i mittfältet och mer inriktade på att nå resultat än på att gräva ner sig i skyttegravar. Några som förtjänar att nämnas är Arizonas Janet Napolitano, New Mexicos Bill Richardson och Virginias Mark Warner. Dessa tre vet alla hur man vinner väljare som normalt röstar republikanskt. Ingen av de höjer skatter för dess egen skull, Richardson har rent av sänkt dem i sin delstat. De besitter de egenskaper som fick Bill Clinton vald och omvald.

Notera även att de två demokratiska presidenterna efter Vietnamkriget båda var guvernörer. Den senaste senatorn som vann ett presidentval var John F Kennedy, och då får vi gå tillbaka ända till 1960.

Men ovannämnda guvernörer skulle förmodligen vara chanslösa i primärvalsrundorna. I primärvalen röstar numera bara de mest övertygade, och ju mer övertygad man är desto längre från mitten brukar man hamna. Detta leder till att mittenkandidater med bred appeal oftast sorteras ut på ett tidigt stadium. För att jämföra med Sverige så är det som om nittio procent av väljarna var gråsossar men ständigt tvingades välja mellan vänsterpartiet och kristdemokraterna.

Det demokratiska fältet är - som DN påpekar- ovanligt stort. Dock är det få av kandidaterna som kan tillmätas någon större betydelse. John Kerry förlorade 2004 trots att han var bättre förberedd, hade mer pengar och fler gräsrotsaktivister i ett mer enat parti än vad någon annan demokrat haft. Det är inte troligt att partiet ger honom en ny chans, och gör de det förtjänar de inte att vinna så mycket som en bakgård.

Hans medkandidat John Edwards lyckades inte ens leverar hemstaten North Carolina och anses allmänt vara ytlig och valpig.

Tom Vilsack skulle nog bli en bra kandidat i det allmänna valet, men är förmodligen alltför okänd utanför Iowa för att ha någon chans i primärvalen.

Delawares söner Joe Biden och Christopher Dodd lär inte höja många ögonbryn.

Vänsterpopulisten Dennis Kucinich försökte redan 2004. Det gick sådär. Detsamma gäller den tidigare NATO-generalen Wesley Clark.

Om Al Gore hoppade in i racet skulle det kunna bli riktigt intressant. Men jag är (nästan) beredd
att ta gift på att han inte gör det. Partiet behöver blicka framåt istället för att muttra över Gores bittra öde i valet 2000. Det begriper han.

Därmed är vi inne på ett visserligen ytligt, men likväl reellt problem för Hillary Clinton. Frågan är nog inte främst om USA är redo för en kvinnlig president. Frågan är om folk efter tjugo år inte bara är redo för, utan rentav längtar efter, en president som inte heter Bush eller Clinton...