Den bortglömda rasismen

Jag har hört det från Helle Klein, Mona Sahlin och Ung Vänster. Det finns ingen egentlig antisemitism i Sverige. Det är den svenska bombhögern med Per Ahlmark i spetsen som hittat på detta för att smutskaste de som framför helt legitim kritik mot staten Israels politik.

Ovanstående har hävdats under rätt lång tid nu. Just begreppet "Israel-kritik" används ständigt för att ursäkta även oerhört flagrant antisemitism. Jag minns en manifestation som ordnades av Liberala ungdomsförbundet för några år sedan. Rubriken var "nej till antisemitism och islamofobi" och det hela ägde rum på Norrmalmstorg.

Samma dag skulle Palestinagrupperna genomföra en demonstrationi Stockholm. Deras tåg passerade Norrmalmstorg varpå ett stort antal av demonstranterna bröt sig ut och anföll manifestationen. Plakaten brändes och revs sönder och flera personer misshandlades. En judisk pensionär som överlevet förintelsen fick från en av Palestinagruppens medlemmar höra att

"Jag ska knulla din morsa i röven, judejävel!"

Händelsen är unik endast genom sin omfattning. Själva fenomenet att man angrips om man figurerar i ett sammanhang som kan knytas till Israel är vardagsmat. Ett par år senare deltog jag i firandet av Israels nationaldag, även då på Norrmalmstorg. Manifestationen var helt opolitisk. Det som firades var helt enkelt landets existens, något även den israeliska fredsrörelsen firar trots att den inte står bakom landets politik.

Icke destå mindre var detta budskap alldeles för svårsmält för vänstern. Den lilla manifestation skyddades av över tjugo kravallutrustade poliser varav minst fem på hästar. Dessa poliser hade fullt upp med att hålla undan vänsteraktivister och personer med arabiskt ursprung som hela tiden försökte störa manifestationen, en manifestation som gick ut på att några tonårstjejer delade ut Jaffa-apelsiner och flygblad som förklarade vad vi gjorde där.

För mig är det lätt att identifiera den svenska antisemitismen. Jag ställer bara följande frågor till mig själv:

Har jag varit med på demonstrationer mot/för något land där polispådraget har varit jämförbart med ovanstående? Svar: Nej

Förekommer det att frukt från något annat land än Israel, demokrati som diktatur, förstörs inne i svenska mataffärer? Svar: Nej

Föreligger krav på bojkott av något annat lands produkter i samband med demonstrationer eller på afficher? Svar: Nej

Kan ett opolitisk firande av något annat land skapa samma reaktioner? Svar: Nej

Hur många religiösa/etniska grupper har anledning att vara rädda om de bär symboler för sin religion/etnicitet? Svar: En, judarna


Så ni förstår, jag vet att det finns antisemitism i Sverige, för jag har sett den med egna ögon.
Värst är kanske det som Ung Vänster har börjat roa sig med på årsdagen av Kristallnatten. Tidigare deltog de inte i några högtidlighållanden av denna, vilket är illa nog. Men idag har de förfinat sin svinighet.

De försöker nu förvandla den till något annat än det den är. Således ordnar de kristallnattsmanifestationer mot "rasism", och ofta har de helt undvikit att göra detta tillsammans med judiska organisationer. Istället har detta skett i samarbete med exempelvis "fackligt anslutna elektriker" eller dylikt. De försöker aktivt få folk att glömma bort att det var just judarna, snarare än de fackligt anslutna elektrikerna, som drabbades av pogromer den där natten.

Det kanske mest skrämmande är den förändrade hotbilden. I början av nittiotalet var man också tvungen att ha polisskydd om man demonstrerade mot antisemitism. Då var det skinnskallar och nazister som stod för hotet. Idag är det inte så. Jag känner inte en enda jude som upplever att hotet från nazisterna är något vardagsproblem.

Idag kommer hotet från vänster. Närt vi ordnat dessa demonstrationer är det vänsterungdomar i palestinasjalar som polisen håller utkik efter. De tittar särskilt noga på de som har axelremsväskor eftersom dessa ofta har visat sig innehålla slangbellor och blydankar - efter palestinsk modell. Det är inte längre blanka kängor som triggar hjärnans försvarsläge, det är röda stjärnor som sitter på jackslag hos ungdomar vars politiska parti är representerat i Sveriges riksdag.

Därmed är antisemitismen farligare idag. För femton år sedan var 99,9 procent av befolkningen överens om att skinnskallar och nazister var sjuka galningar. Men vänstern är en fullt ut accepterad politisk rörelse. Lars Ohly skulle aldrig ge sitt stöd till Palestinagruppens attack på Liberala ungdomsförbundet, men han skulle gladeligen tala på deras årsmöte.

På så vis har antisemitismen smugit sig tillbaka in i vår vardag, och den är mycket påtaglig för de som drabbas av den.

Tror du mig fortfarande inte? Läs då Jonatan Lemans debattartikel i Expressen.