...and justice for all

Idag har jag fullgjort min sista dag som nämndeman i Stockholms Tingsrätt. Jag kandiderar inte till någon ny period, och heller inte till några andra uppdrag. Under den kommande mandatperioden vill jag pröva vingarna inom lite andra områden. Politiken är inte allt, och jag har levt med den dygnet runt i nästan fyra år.

Men tillbaka till tingsrätten. Jag var skeptisk till systemet med nämndemän redan när jag tillträde, och nu när jag har sett processen från insidan är jag direkt fientligt inställd till det. Många nämndemän är fördomsfulla och intoleranta. Det faktum att många andra är duktiga och seriösa hindrar inte det faktum att systemet inte känns rättssäkert. Jag har ofta hört kommentaren "det är väl deras kultur" när jag dömt i mål gällande exempelvis hustrumisshandel inom invandrarfamiljer. I de fall där varken offer eller förövare varit "synligt osvenska" har det istället ibland hetat att kvinnan "bad om det".

Jag kommer aldrig glömma ett fall av sexuellt ofredande som jag hade i början av mandatperioden. En skolvaktmästare i sextioårsåldern var åtalad för att ha tafsat på fyra mellanstadieflickor. Rådmannen, en pensionerad domare som rykte in vid behov, konstaterade under överläggningarna att han ansåg hela affären vara mycket skrik för lite ull. Det hela var sannolikt "spännande" för flickorna, enligt denna auktoritet på barnpsykologi. Jag och de övriga nämndemännen protesterade kraftigt och vi lyckades tjata oss till en fängelsepåföljd, men episoden var talande för hur snacket ofta går i våra domstolar, och jag har stött på varianter av detta åtskilliga gånger sedan dess.

Vansinnigheterna har avlöst varandra. En man var åtalad för grov misshandel av sin hustru, som han slagit i huvudet med en stekpanna. Domaren ansåg - med stöd av de övriga två nämndemännen - att misshandeln inte var grov "eftersom han använt en panna av teflon och inte av gjutjärn". Jag var ensam om att vilja döma för grov misshandel. En ung man från ett asiatiskt land var åtalad för systematisk förföljelse av sin före detta flickvän samt hennes mor. Rådmannen ansåg - med stöd av övriga två nämndemän - att han inte borde få fängelse eftersom "det inte är lätt att vara ny i en kultur där kvinnor är så självständiga".
Oavsett om domarna i mitt tycke varit för milda eller för hårda har de ofta motiverats på ett fullständigt hårresande sätt, med ord som aldrig hamnar i den formella domen.

Ett annat kapitel är de expeditionsdomar som är mer regel än undantag. Denna ändlösa radda av småpundare som blir inlåsta trots att varken rätten eller åklagaren tror att det gör någon nytta. Jag har fortfarande inte träffat någon yrkesjurist som tror att kriminalisering av narkotikabruk leder till några positiva effekter. Ändå fortgår denna idioti eftersom ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle få för sig att ifrågasätta den vansinniga narkotikapolitiken, som till sin natur är moraliskt snarare än empiriskt motiverad.

Med denna klagolåt vill jag inte avskräcka någon från att ta på sig nämndemannauppdraget. Gudarna ska veta att det behövs fler fördomsfria människor med rättvisepatos i våra domstolar. Men den som gör detta bör vara medveten om att den verklighet som kommer uppenbaras inte alltid är vacker.

"Justice is lost, justice is raped, justice is gone.
Pulling your strings, justice is done.
Seeking no truth, winning is all,
find it so grim so true so real"

-Metallica