Sista orden innan valet

Jag minns valvakan 2002 väldigt väl, vilket är en enastående prestation med tanke på antalet gin-baserade drinkar som konsumerades. Jag hade kampanjat i 180 knyck varje dag i sju veckor. Antalet debatter och klass/aulapresentationer uppgick till över etthundra. Det blev inte mer än fyra timmars sömn en enda natt, och sista veckan var jag så slutkörd att jag vinglade. Varje morgon när jag gick upp för att bege mig ut på fältet så började jag med att kolla DN:s opinionsmätning, och eftersom varje dag visade på ytterligare en liten uppgång fick jag på något vis kraft att köra vidare. När så valvakan väl kom var det som att komma i mål efter ett maratonlopp. Jag och vännerna gick bort till baren och beställde större delen av den.

Några månader tidigare hade jag suttit med några kollegor i Visby under Almedalsveckan och funderat över det kommande valet. Vi hade just fått drygt fyra procent i en mätning, men vi var ganska vana. Jag sa skämtsamt att om folkpartiet når tio procent så ska jag bada i Sergelfontänen.

Resten är historia. Folkpartiet fick 13,3 procent, och jag började så smått fundera över hur jag skulle kunna krångla mig ur mitt tidigare löfte. Av vad som måste vara någon form av gudomlig slump hade partiledningen förlagt vår valvaka till Kulturhuset. Nära och bra för den som kände för ett fontändopp, således.

Framåt tiotiden dök det plötsligt upp några journalister som ville veta exakt när jag tänkte hoppa i fontänen. Det visade sig att en hjälpsam partiombudsman hade varit vänlig nog att informera tredje statsmakten om mitt vad. Jag fick en SR-microfon under näsan och ombads berätta historien om hur vadet kommit till. Det fanns alltså ingen möjlighet att backa ur.

Sagt och gjort, tillsammans med några andra personer från ungdomsförbundet slängde jag av mig festriggen och hoppade i. Det var årets första riktigt kalla dag, men väl i vande vi oss ganska snabbt. Inför SVT:s och TV4:s kameror hoppade vi runt med en folkpartiflagga och gastade diverse segerramsor. Min dåvarande sambo blev synnerligen förvånad när hon tillsammans med sin mor satt och tittade på valvakan och plötligt fick se sin pojkvän plaskandes i Sergelfontänen iförd endast kallingar.

Bra bilder blev det i vilket fall. Såväl CNN som Die Welt hade bilderna på sina hemsidor och SVT kör fortfarande sekvensen då och då, senast i början av augusti när de gjorde reklam för den kommande valbevakningen och under UR program om liberalismen (om dessa nakenscener är skälet till att det istället blev avsnittet om socialismen som skickades till landets skolor förtäljer icke historien).

Väl inne i värmen igen var det dock bara att konstatera faktum: Det borgerliga blocket hade förlorat riksdags- och landstingsvalet (vilket var ganska väntat) och även Stockholms kommun (vilket ingen, inklusive mätninstituten, hade förutspått). Detta lade en viss sordin på stämningen. Ett par timmar senare var vi några som hängde vid baren och pratade om resutatet. En av dem var Lars Leijonborg. I mitt inte helt nyktra tillstånd försäkrade jag honom att "nu ska vi ge Billström ett helvete". Den nyktre (och frikyrklige) partiledaren var något mer sansad: "Helvete vet jag inte, men nog ska vi ge henne en match". Oavsett vilket ordval vi använde var det alltså en kväll av både glädje och besvikelse för alla folkpartister.

Sedan dess har fyra år gått. Alliansen, som jag och många andra pläderade för redan innan 2002, har inte bara bildats, utan även visat sig vara mer stabil än någon trott var möjligt. De flesta ledarskribenter och proffstyckare har varit ense om att den interna kannibalismen skulle drabba de borgerliga senast en månad innan valet. Ännu har inget sådant skett. Alliansen har rent organisatoriskt visat sig vara en succé.

Hur den klarar sig politiskt vet vi i skrivande stund inte. Valet är jämnare än vanligt, men vänsterblocket (i den mån man kan tala om ett sådant) har fortfarande goda chanser att vinna. Skulle detta inträffa så är det knappast omöjligt att vi får en regeringskris på halsen. Samarbetspartierna vill ha ministerposter och en väsentligt annorlunda politik på flera områden. Socialdemokraterna är inte roade av den tanken. Det lär bli mycket hårda förhandlingar vid en rödgrön seger.

Vid en borgerlig seger är läget desto enklare. De flesta nyckelposter är spikade och de berörda ligger i startblocken. Partierna är ense om den absoluta lejonparten av politiken och lär inte behöva vare sig smekmånad eller segdragna förhandlingar.

Men först måste de givetvis vinna valet. Jag vågar inte ha någon uppfattning om hur det går. Mätningarna är otydliga, resultaten varierande. Det är dessutom svårare att mäta idag eftersom väljarnas beteende är mindre förutsägbart än tidigare. Dessutom är det många människor som enbart använder mobil- eller tjänstetelefon, vilket försvårar arbetet med att ta fram ett statistiskt underlag. Valresultatet står skrivet i stjärnorna.

En borgerlig förlust i det här läget skulle givetvis vara tung. Men å andra sidan har dessa partier vanan inne. De vet hur man laddar om och kommer igen. Alliansen har placerat partierna bortom "the point of no return". Det går helt enkelt inte att återvända till den förhögforska eran. Nyckeln till valseger ligger i ett nära och intimt samarbete, antingen nu eller om fyra år. Eller åtta. Eller tolv. Men en sak är säker: fyra partier som egentligen är ganska lika men som trots det väljer att distansera sig från varandra kommer inte att vinna några val. Oavsett valutgången så har sossarna fått sin tuffaste utmaning på länge. Det är inte längre självklart med en socialdemokratisk regering som får passivt eller aktivt stöd av riksdagens småpartier. Bara den läxan kan kanske ha en viss effekt på det politiska klimatet.

Det finns annat som alliansen har visat sig klara, nämligen attackerna på en medlem av densamma. Utan Allians för Sverige hade folkpartiet stått utan vänner i den IT-relaterade snålblåsten. Väljarstödet hade dalat betydligt mer än vad som nu lär bli fallet. Men känslan av borgerlig gemenskap har antagligen hållit kvar väljarna i fållan på ett sätt som tidigare varit ovanligt inom svensk borgerlighet. Detta i sig talar för att partierna måste vidta åtgärder för en fördjupning av samarbetet, en fördjupning som långsiktigt syftar till en sammanslagning. Detta måste ske oavsett väljarnas dom på söndag, men vid en förlust är läget givetvis mer akut.

Med dessa tillbakablickar och tankar är jag, som man säger på juristspråk, beredd att överlämna målet. Jag kommer inte att blogga något mer den här sidan valdagen, och gissningsvis inte heller på ett par dagar efter valet. Nästa gång vi ses vet vi hur det gick, och då kommer jag även att ha en del tankar om valet. Men tills dess säger jag: Goodbye for now.